Så då sitter man här och funderar över vad som hänt de sista åren. Manhör om än den enes och än den andres livsöden. Men det har varit alltför sällan man satt sig ner och funderat över sin egen livskarusell. För min egen del blev uppvaknandet till livets kalla baksida alltför brysk. Jag hade nog ett rätt ok liv innan(fram till 2005). Sambo och två fina barn, och ett jobb som gav mig en såpass god lön att jag kunde ha en skön fritid utan att behöva vända på kronorna för att få ihop till alla räkningar. Men sommarn 2005 började det knaka i relationen med min sambo. Så när början av hösten kom så var det riktigt dåligt. Vi provade med familjerådgivning. Den kvinna som tog emot oss lyssnade på våra olika synsätt på vad som inte var bra mellan oss. För mig var det mer en fråga om ekonomi och hur jag ansåg mig betala långt mycket mer, och för henne handlade om tillit och känslor. Dessutom så hade vi inte varit intima på säkert 12 månader. Så när vi hade tömt ur oss, så sa rådgivaren at hon hade jobbat med at lappa ihop förhållande i nio år, men att hon för vår del inte såg något annat än att vi nog mådde bäst av att gå skillda vägar. Det var tunga steg hemåt, och tankarna fick huvudet att koka. Kunde det vara så att vi hade vuxit ifrån varandra efter 17 år ?

Så med detta färskt i minnet hände följande ett par vecker senare. Jag var ute på min hoj en fin septemberdag. Av olika anledningar körde jag omkull, och fick föras till sjukhus. Jag hade fått svåra brännskador på stora delar av min kropp. Detta innebar 26 dagar på en ortopedavd med 3 jobbiga operationer som följd. När man ligger där och stirrar upp i taket under så många dagar, så får man god tid att fundera över livet och hur allt borde vara. Så när jag senare kom hem var jag dämpad och isen som hade funnits hade väl temporärt tinat lite. Men så här efteråt kan jag väl tycka att det var en konstgjord andning.

Så kom då den händelse som var spiken i kistan. En tidig förmiddag i februari 2006 segnade jag bara ner med smärtor i bröstet. Jag hade rabbats av en allvarlig hjärtinfarkt. Jag???  Jag var ju vältränad, inte överviktig, röker inte och dricker sparsamt. Vaknar upp i en ambulans med en läkare som jobbar febrilt med min överkropp. Så innan jag visste ordet av så blev jag sövd för att genomgå en som det visade sig...trippel-by-pass operation. Ännu en tid på sjukhuset. Det var då jag insåg att man kan inte leva i dåtid.

När jag sen kom hem bestämde vi oss för att bryta upp. Allt som hade skett de sista månaderna blev för mycket och jag drabbades av depression. Jag som normalt älskade livet och var full av energi, såg nu allt i grått och isolerade mig allt mer. Blev sjukskriven, med taskig ekonomi som följd. Har nu gått hemma sex månader och tar dagen som den kommer. Det som tidigare var så viktigt för mig såsom pengar,kläder och allt det där matriella som mäter våran framgång som personer i livet har nu fått obetydlig prioritet. Jag hoppas kunna hitta tillbaka till den man jag en gång var, och finna glädjen igen.

Det som inte dödar, stärker sägs det, så man kan bara kämpa och hoppas. Så med denna blogg vill jag således beröra människans obotliga sökande efter självförverkligande och önskan om att se bra ut i omgivningens ögon. Man ska ju vara någon. men vem då? och till vilken nytta? Man spar för framtiden olch ålderns höst....men såsom vi lever undrar jag om vi kommer dit.....

De stunder vi behöver för att bromsa och verkligen se och känna det liv vi har......ja de blir färre och färre, och jakten på något nytt ligger framför oss varje dag......

så kära läsare, livet kan nog vara en sann upplevelse, men hur lever vi det?